If the plan doesn’t work, change the plan – never the goal

Fortsättning av PacingStories och mitt CrossFit Open

Change of plans

Jag tänker inte ta på mig årets uteplagg – offerkoftan, även om den är lockande varm och jag tillåter mig smyga in i den ibland. Jag är inte mer än människa, men det ska finnas verklighetsförankring. Så min plan för att tävla i Crossfit Open blev först ändrad från att inte tävla på grund av lunginflammationen och omhändertagande av hjärtat, sen till att istället vara en FANTASTISK domare och vidare till idioti.

Det innebär inte att målsättningen försvann, att utvecklas som atlet med min pacemaker. Jag har bara fått revidera min plan. Bakterier och virus drabbar oss alla, vilket jag NÄSTAN inte vill erkänna.

Andra hjälper mig att se mig

Jag har nyligen förstått att min professionella roll som myndighetsperson även fått ta plats i rollen som DOMARE. Det karaktärsdraget trodde jag inte bära med mig när jag lämnat arbetsplatsen, men det verkar som att det finns inneboende hos mig hela tiden. Ibland hittar jag inte mina dolda talanger själv, då påminner omgivningen visst mig.

Min nyfunna talang blir dessutom mer framträdande när människor bekräftar och påminner mig om mina kvalitéer. WOW människor kan verkligen höja varandra så att man blir en bättre version. Det ger energi och ökar självförtroendet, jag sträcker på mig för jag känner mig stolt.

Coachande domare

Jag som domare står sida vid sida med atleten och påminner dem om inhale confidence, exhale doubt. Samtidigt räknas klockan ner inför eventet. Där står de, fullkomligt närvarande, med sin dagsform, motivation och ett adrenalin som kickar in när klockan säger att det är dags att köra. Vid ej korrekt utförande utropas NO REP av mig som domare och atleten reagerar med att justera det som precis blev fel. Jag känner in atmosfären hos atleten och dennes nivå vilket avslöjar det mentala. En påminnelse från mig till atleten krävs ibland då mina ögon bevittnar ett ögonblicks tankebana om ”Holy shit, I can´t” till ”Holy shit, I just did”. Det är så häftigt att bevittna.

Genom att vara tydlig så byggs ett förtroende upp mellan atleten och domaren. Atletens fokus ska vara på det fysiska utförandet. Antalet repetitioner och det som sker i periferin ska kunna kopplas bort. När man hittat detta samarbete med atleten så uppstår något helt magiskt. Denna synk är så tillfredsställande så att jag blir motiverad att lära mig mera som domare. Det kanske blir min nästa utmaning?

Att genomföra detta Open är så GRYMT av alla deltagare, de vill och vågar testa sig själva. De plockar fram vargen inom sig, ett mindset som är svårt att beskrivas i ord – att dessa människor är helt fantastiska, eller dumma enligt vissa *Flin. Det ligger något i deras vilja som jag kan identifiera mig själv med. Att inte ge upp, att våga testa. För om man inte testar så kan man omöjligt veta sina begränsningar, man utgår från generaliseringar byggt på egna eller andras sanningar.

När klockan startar står det skrivet i deras ansikten use the pain as fuel and KEEP GOING. Den energin väller över mig när jag som domare står bredvid atleten. Säger bara, vilka kämparskallar!

Ett jäkla drag

CrossFit open har passerat 3 veckor, 3 tävlingar och 2 återstår. Jag blir så imponerad över hur alla atleter går all in och skapar en atmosfär av jävlaramma! Känslan av gemenskapen som infinner sig är obeskrivlig när vi alla samlas inför genomgång av momenten, regler och gruppfoto. Det pratas, värms upp och hejas för att motivera varandra och plocka fram kämparskallarna. Lokalen vimlar av atleter, familjer, vänner och andra nyfikna människor. Det går inte att låta bli att imponeras av den gemensamma inställningen att NU KÖR VI, även om förutsättningarna och nivåerna skiljer sig.

Deltagarna väljer om de vill tävla på en utmanande nivå kallad RX eller den mindre utmanande så kallad Scaled. Det finns även en klassuppdelning i masters där vikterna reduceras baserat på ålder. Oj vad det finns fantastiska atleter över 50 år. Jag har ett par vänner i det åldersspannet som jag är grymt imponerad av.

De tävlande är är allt från nybörjaratleter till de mer erfarna som lagt mycket tid på utveckling och resultat. Den sistnämnda gruppen gör mig så avis! Vill vara där och ha den tiden att förfoga till att kunna utforska min fulla potential. Jag är så nyfiken på vad jag kan göra och hur jag kan utvecklas som pacemakerbärare. Tålamod är inte min bästa egenskap *ler.

I can’t do this but I’m doing it anyway

Många av mina Crossfit-kollegor frågar sig själva hur tänkte jag när jag anmälde mig till Open.  Varför? Jo, när eventen släpps så väcks en sorts medvetenhet inom en. Jag kan relatera till mig själv. När jag ser vilka moment som ska utföras blir jag medveten om mina styrkor och svagheter. En nervositet stiger inom mig och man börjar fundera på sin egen kapacitet. Man vill genomföra hela WOD:en med bravur medan hjärnan viskar HUR SKA JAG FIXA DETTA!? Någonstans är man faktiskt medveten om sin dagsform, vilket även mina CrossFit-vänner är. Ändå på något sätt så finns en drivkraft att genomföra Open.

KASAM

När jag vaknar så vill jag så fort som möjligen kasta mig iväg för att möta alla människor på boxen. Min nyfikenhet tar över och skapar en rastlöshet inom mig. När jag anländer till communityn på morgonen så känner jag en sådan tillfredsställelse, en delaktighet. Man pratar om lagidrott och hur det skapar tillhörighet, precis som andra kulturers gruppdynamik. Visst vi lever i ett individualistiskt samhälle där jantelagen dominerar, vårt kulturella sammanhang. Men här på Fristaden upplever jag mig kunna vara individualist och samtidigt tillhöra gruppen, en familj där vi peppar varandra, rättar varandra och lyssnar till varandra.

Jag kan komma trött och bara sitta och titta på atleterna när de tränar och sedan besluta mig för NEJ jag orkar inte idag och gå hem. Detta är en styrka att kunna göra, jag gör det för sällan men tränar på det. Eller tvärt om, jag kan känna mig trött och omotiverad och plötsligt förändras sinnesstämningen och finner energi på grund av miljön och människorna. Jaja, visst träningen utsöndrar även visst hormon som genererar till förändrad känsla, men känslan av sammanhanget skapar helheten (KASAM, se Litteratur Aaron Antonovsky).

Jag tänkte uppföra mig – men så dök det upp så många andra möjligheter

Genom att se andra utföra 18.3 så kickade mitt adrenalin in, sviterna från lunginflammationen var inte så påtagliga när jag stod still så jag tänkte – VARFÖR INTE köra 18.3? Hade ju ändå tagit det lugnt i 6-7 veckor. Stående på Fristaden och med blicken i listorna så upptäcker jag att det finns utrymme att hoppa in och tävla. Jag går runt och funderar, känner in kroppen genom att hoppa single-unders (hopprep), testade hur snabbt pulsen steg och hur lång tid pulsen avtog efter den fysiska ansträngningen. Kroppen kändes inte helt ok men min okontrollerade hjärna skrek TESTA.

Klockan 11:00 stod jag där med Helle som min domare och hjärnan var helt euforisk, MEN kroppen snackade ett helt annat språk. Jag genomförde 18.3 med 814 poäng vilket inte var mitt smartaste drag. Ja jag blev avrådd, men ibland vill man bara få testa och känna in om hur kroppen förhåller sig.

När man är hjärtsjuk vet man inte alltid om kroppens signaler stämmer, jag lurar ofta mig själv då min sjukdom är trög sinusknuta. Det tar tid innan jag kickar igång, och om jag kommer igång ordentligt klarar mitt hjärta av att ta över, min kropp får då en annan typ av energi. Den blir liksom inte mekanisk längre. Fortfarande är kroppens signaler ibland tvetydiga då jag blandar ihop energin, det är detta som ska tolkas rätt och tränas vilket jag avser att göra. Så Courage, dear heart jag kommer att lära mig tolka signalerna, TÅLAMOD!

Såklart att jag pratar med mig själv! Man behöver ju ett expertutlåtande då och då!

Självklart reflekterar jag efteråt och märker hur dumt det hela var. Så jag erkänner min idioti, Alla åsnor går visst inte på fyra ben! Resultatet blev en tillbakagång i min tillfrisknade då kroppen inte var helt återställd. Det finns en frustration i det hela då man vill använda hela sin kapacitet men blir begränsad. Samtidigt känner jag att detta var nyttigt då jag memorerar reaktioner för att lära känna min kropp på nytt.

Jag känner att jag ibland ska tänja på mina gränser för att jag tror mig kunna bli bättre, vilket jag blir. Men absolut, sjukdom som lunginflammation är något annat vilket jag ska respektera och vid fysisk ansträngning påverkas mitt hjärta.

En annan reflektion jag fick är om det finns en nackdel till att ha pacemaker när man är sjuk? kan det vara så att den även reglerar min puls vid fysisk ansträngning som medför att man vid sjukdom kan negativt överprestera då pacemakern reglerar mellan ett visst spann? För mig mellan 50-180 i puls. Något för mig att undersöka med min pacemakerskötare på Mälarsjukhuset.

Lärdomen från detta är att att lyssna på andra, att man inte alltid vet bäst. Andra ser ofta mer sitt tillstånd än vad man själv anar och jag har faktiskt varit trött sedan lunginflammationen tog mig i sitt grepp. Men snart är jag fysiskt återställd.

För att sammanfatta min vecka som varit fantastisk så kan jag berätta mig inte endast varit domare och infunnit mig på boxen. Jag har även varit mamma, vän, flickvän som åkt skidor i Säfsen och brottats i snön. Jag känner mig levande och har förstått att Jag är värdefull! Jag finns bara i en begränsad upplaga! jag uppmanar er att påminna er själva om ert värdefulla original.

PS: Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.