Jag kan inte fatta att detta är sant – 1: a i Norra Europa
Jag bara ler! Take a smile – everybody needs a smile!
Klockan 20:30 tisdagen den 20 mars tog jag emot ett meddelande på min mobil ”Schysst läsning, Grattis!!” och en bild på min profil från CrossFit games – Open som visade på ett resultat. Jag reflekterade inte så mycket utan tänkte mer ”ok jag genomförde 18.4, och?” Kastade tillbaka en spydig kommentar till avsändaren ”tänk dig när jag är frisk!” för att uppvisa en liten layback attitude. I min värld så tänkte jag att placeringen handlade om att vara 1: a i Sverige i min mastergrupp. Vilket är så coolt! Men eftersom vi endast är 54 stycken isch, så ville jag göra mig lite märkvärdig *ler.
Men efter ett tag började jag fundera på vad bilden som skickades till mig faktiskt innebar. Jag var tvungen att kolla i resultatet och där det stod att jag kommit 1: a i Europe North. Trodde inte på det jag såg så jag var tvungen att kontrollera med avsändaren (som faktiskt är fristadens grymma coach Mikael) han bekräftade att fallet var så. Jag kom 1:a Open 18.4!!
Jag fattar inte vad som hände, men jag är på väg någonstans – WOW! Trodde ni att jag kunde sova sedan!!? NÄÄÄ, Vilket rus jag fick, detta är helt galet och jag som inte ens är helt återställd efter lunginflammationen. Undrar om mötet jag hade med min läkare innan tävlandet gjorde mig så pass upprörd så att min frustration blev den vinnande katalysatorn *ASG.
Men jag ska ta allt från början… Sedan ska jag även berätta om ytterligare en häftig grej som blivit sann för mig. Något som berör mig och andra hjärtsjuka på djupet.
Ingen sovmorgon här!
Allt började med att jag vaknade lördag morgon den 17 mars. Trött, ville inte gå upp så tidigt men var tvungen då mina kids skulle väckas och alla skulle få frukost. Vet att de vill ha sovmorgon på lördagar men det var dags igen att döma atleter på Crossfit Fristaden. Lycka för mig, otur för kidsen! Sittandes på sängkanten med mobilen i handen och sneglades över axeln såg jag min andra hälft fortfarande sova. Helt ok för mig då jag trivs bäst i en stund av tystnad och ensamhet innan pratkvarnarna vaknar, syftar inte på han som ligger kvar i sängen! Han behöver kaffe innan världen uppenbarar sig *LOL åter igen, tur för mig då jag gillar morgonen så He´s my perfect match!
Jag minns det som igår hur jag gick upp och fixade kaffe och samtidigt resonerade med mig själv om mitt hjärta och kropp skulle klara av att genomföra 18.4. Veckan innan var jag en idiot som genomförde 18.3 då det medförde sviter av hög puls, astma och feber. Tänk vad lunginflammation kan göra! Beslutade mig just då att inte genomföra 18.4 denna lördag morgon, med en baktanke – att jag faktiskt kan utföra 18.4 på måndagen, sista tävlingstillfället, efter mitt läkarbesök. Detta visade sig vara ett gynnsamt beslut, att spara på krafterna för återhämtning och sedan prestation. Ok, sviterna efter kan diskuteras.
Frustration som katalysator
Måndagen kom och jag begav mig iväg till min läkare för att diskutera min hälsa. Den senaste tiden har mitt liv som för så många andra präglats av många stressande faktorer. Infektioner, arbetsrelaterad stressm m.m. – livet ni vet… Det har fått till följd att jag varit tvungen att sjukskriva mig och jag använder min kapacitet till att läka och rensa upp allt det som tärt för länge för att bygga en långsiktigt hållbar grund framöver. Detta kräver dock medhåll och samarbetsvilja från ”systemet”. Man blir lätt placerad i facket ”utbränd” med stigmatiserade förutsättningar och behandlingsmetoder. Men – jag känner mig bäst själv och vet vad jag behöver. Och jag gör det, men jag behöver fri lejd.
Läkaren och jag talade inte samma språk. Det blev en monolog och inte en kommunikativ dialog, med läkaren och jag tänkte ”En av oss har rätt den andre är du” Min upplevelse av det hela var TRÖTTSAMT! Där satt jag på trästolen mitt emot den auktoritära läkaren som visste mer om mig än vad jag visst om mig själv? Detta väckte en frustration då jag inte blev hörd och en tankebana uppenbarade sig om att byta vårdcentral, vilket jag faktiskt gjorde dagen efter då #MITTLIVRÄKNAS. Det var inte affekt jag handlande utan mer utifrån en känsla utav att få sätta PUNKT efter en tids missnöje.
Vilket fall som så skickade jag ut en blänkare i fristadens fb-grupp om någon kunde döma mig i 18.4 då Mikael svarade ”ABSOLUT, jag ställer upp i kavaj”. *ASG vilket han minsann i verkligheten även hade på sig (se bild). Skönt att man är så respektingivande att han kände att han var tvungen att bära kavaj, eller var det tvärt om…?
Klockan 11:40 den 19 Mars stod jag redo inför en liten samlad publik, med dubbel känsla på grund av läkaren och min hälsa. Hade ett mantra inom mig att NU KÖR VI för enda gången jag backar är när jag tar sats. Resten vet ni, jag kom 1:a och min tid blev 5.18 minuter. Egentligen över min dagsforms kapacitet då pannbenet är lite för stort för mitt bästa ibland. Vet hur långt jag kan gå för jag verkar ha så mycket mer potential än vad hittills förstått, men mitt leende är enormt. I don´t know where I’m going, but I’m going. Are you coming along?
Så No Issues today. I´m in my awesome bubble. Härmed är CrossFit Open 2018 avslutad, 18.5 har passerat efter mitt fantastiska resultat i 18.4 och vi lämnar tävlandet för en tid.
”Vår krigare Anki”
Ytterligare en vecka gick och en ny lördag gjorde anspråk. Denna lördagen var inte vilken lördag som helst för mig, jag talar om lördagen den 24 mars 2018. Denna dag kommer betyda väldigt mycket för mig och min framtid och förhoppningsvis även för andra hjärtsjukas framtid.
Jag tillsammans med Fristaden presenterade för communityn att på Memorial Day, dagen som är ämnad för fallna hjältar i USA den 26 maj så kommer Wod:en MURPH att utföras för att lyfta fram hjärtsjuka.
Detta är något jag fantiserat om, jag kan inte beskriva känslan att min familj, Fristaden, gör detta för mig då de vet om min drivkraft och motivation för ämnet. Att nå ut till unga, unga vuxna hjärtsjuka i syfte att skapa förståelse om att man kan leva ett liv och undersöka sin förmåga. Ett motivationsarbete med andra ord. Sedan skickade Crossfit Fristaden ut följande PM (har kortat av PM:et) till medlemmarna i boxen genom sociala medier, vilket själsligt för mig känns magiskt. Detta beskriver min känsla: Tears are the words the heart can´t say.
I vår Box har vi en tjej som har ett driv utöver det vanliga, en tjej som alltid oavsett har ett leende på läpparna, en tjej som ställer upp när det behövs och som alltid delar sin energi med andra.. I hennes liv finns förutom WOD:ar, lyft och tuffa övningar ännu en utmaning. En utmaning som hon såklart attackerar rakt på. Bring it on som hon själv säger. Anki är fast besluten att bevisa att en hjärtsjukdom inte är slutet, utan början på något nytt och starkt.
Ett gemensamt projekt
Det hela började med att Crossfit Fristaden kom till mig och frågade om vi kunde genomföra ett projekt tillsammans, något som jag tidigare efterfrågat och som de tagit till sig. Att tillsammans med Fristaden den 26 maj som är Memorial Day, dagen då fallna hjältar i USA hyllas lyfta fram hjärtsjuka genom att utföra Wod:en MURPH. I samband med detta organiserar Crossfit Fristaden en insamling till hjärt och lungfonden.
Det är inte bara fristaden som kan skänka pengar denna dag utan alla har möjligheten. Telefonnummer att swisha till komma att läggas ut senare tillsammans med mer information. En önskan är även att utmana andra CrossFit-anläggningar i Sverige, att de tillsammans med oss utföra MURPH för att lyfta hjärtsjuka aktiva människor. Som sagt Are you coming along?
Set a goal that makes you want to jump out of bed in the morning
Med denna rubrik så börjar jag med att lägga ut mitt tal som gjordes på fristaden kopplat till eventet MURPH. Mikael börjar med att förklara bakgrunden. (kan vara bra att lyssna med lurar då ljudet är ganska dåligt).
[KGVID gallery=”true”][/KGVID]
Det är nu mitt projekt får sin början! En pusselbit utav flera har trätt fram – jag kan tillsammans med andra kan vara med och påverka, motivera och hjälpa andra hjärtsjuka till ett mer aktivt liv.
Jag är inte nöjd i min fysiska och psykiska kropp utan tänker ta mig tillbaka då mitt cyborg-jag ska fungera i praktiken. Jag faller inte inom ramen ”pacemaker på grund av normalt åldrande”, jag är vuxen men lever ett aktivt liv vilket innebär att en normalinställning inte passar mig. Kan tänka mig att inställningen även inte passar människor med hormonella besvär, stressymptom, andra sjukdomar, graviditet ja you name it!
Många gånger handlar det nya livet om att lära känna sin kropp på nytt. Där är även forskning av betydelse. I det avseendet är insamling är viktigt. Jag vet själv svårigheten i att hitta relevant forskning som kan hjälpa mig och mitt pacade hjärta framåt.
Jag vet att utvecklingen går framåt. Pacemakers ska utvecklas även åt unga aktiva människor, vilket görs, men inte tillräckligt. Svaren finns inte när man utmanar med frågor som kommer ifrån erfarenheter från verkliga livet. Kroppen är komplex och reagerar olika. Därför behövs mer kunskap om anpassning och vidareutveckling.
Bristen på forskning och tillräckligt utvecklad medicinsk teknik är inte inte enda utmaningen. Det råder dessutom stor brist på uppdaterad och komplett, tillgänglig information för oss patienter och troligen även för landstinget. I USA kan man exempelvis hitta information om etablerad ny teknik och svar på frågor som inte nått Sverige. Kunskap som för många skulle kunna innebära en helt annorlunda livssituation.
Om rädsla och okunskap får styra ditt mående
Vissa faktorer som exempelvis spontana dubbelslag kan sätta sig i psyket. Det kan i sin tur påverka ens beteende negativt. Exempelvis kan man undvika sociala sammanhang eller aktiviteter på grund av egen eller andras oro. Människor i den omedelbara omgivningen kan ibland sätta hinder för den hjärtsjuka då deras föreställningar är stigmatiserade men påverkar ändå. Ofta handlar det om rädsla eller okunskap.
Jag kommer att ta upp de anhörigas perspektiv i senare inlägg då deras tankar lätt blir en spegelbild på hur man ser sig själv. Deras tankar och uttryck kan forma hur pacemakerbäraren lever sitt liv.
Många gånger, speciellt under de första åren man fått sin pacemaker måste man våga träda ur sin komfortzon, sätta ett mål och testa. Att få en pacemaker innebär inte att man inte kan leva ett liv. Jag tänker i alla fall kliva upp i morgon, dagen där efter o.s.v. då mitt projekt med livet precis har börjat. SKRATTAR att snart bli 40 år är nog nya 20 *LOL och samtidigt tänker jag You can´t expect to be old and wise if you were never young and crazy.
PS: Vi ska leva ett liv, inte vinna ett krig som sociologen Søren Kierkegaard uttryckte sig.