Jag skrev för en tid sedan ett inlägg med rubriken ”We age not by years, but through our stories and experience”, som handlar om vikten av sorg och sorgearbete. I inlägget funderade jag på vikten av sorgearbete vid förlust av hälsa. Även att det fodras att fortsätta som om inget hänt. Detta medförde många intressanta tankar från andra, och mig att reflektera än mer. Tankar om varför man håller uppe en fasad av välmående? (mer …)
Förlust av hälsaI fredags var en speciell dag. Det var dagen då tre år gått sedan jag fick mitt pacemakerimplantat. Många tankar och nya erfarenheter har passerat. Bland annat sorgearbete. Mina erfarenheter ligger sammanflätade i berättelser om mig. De som gjort mig till den jag är. Precis som dina erfarenheter har gjort dig till den Du är. Även om du har dina egna berättelser så delar vi erfarenheter vilket är en grund till detta inlägg.
Andra pacemaker-/ ICD bärare har skrivit till mig där de beskriver förlust som leder till sorg. Dessa historier har många likheter och jag vill dela med mig av av dom eftersom vi delar många upplevelser. Inte bara som hjärtsjuk utan det som innefattar kronisk sjukdom i sin helhet.
Gemensamt för oss alla är upplevelser av sorg vid stora förluster. Som exempelvis när en nära anhörig dör. Men sorg kan man också uppleva av andra anledningar. Separation, bruten familjekonstellation, förlust av sin identitet eller när man förlorar sin hälsa.
De två sistnämnda är ofta kopplade till varandra. Men det är speciellt förlusten av hälsa som jag tänker ta upp här då det är något som ligger underförstått i de mejl som inkommit av andra pacemakerbärare. Dessa tankar är inte en sanning för alla, men dessa berättelser är individers upplevelser av ett djup av förlorad hälsa som jag utifrån mitt tolkningsperspektiv ska försöka beskriva. (mer …)
Jag bara ler! Take a smile – everybody needs a smile!Klockan 20:30 tisdagen den 20 mars tog jag emot ett meddelande på min mobil ”Schysst läsning, Grattis!!” och en bild på min profil från CrossFit games – Open som visade på ett resultat. Jag reflekterade inte så mycket utan tänkte mer ”ok jag genomförde 18.4, och?” Kastade tillbaka en spydig kommentar till avsändaren ”tänk dig när jag är frisk!” för att uppvisa en liten layback attitude. I min värld så tänkte jag att placeringen handlade om att vara 1: a i Sverige i min mastergrupp. Vilket är så coolt! Men eftersom vi endast är 54 stycken isch, så ville jag göra mig lite märkvärdig *ler.
Men efter ett tag började jag fundera på vad bilden som skickades till mig faktiskt innebar. Jag var tvungen att kolla i resultatet och där det stod att jag kommit 1: a i Europe North. Trodde inte på det jag såg så jag var tvungen att kontrollera med avsändaren (som faktiskt är fristadens grymma coach Mikael) han bekräftade att fallet var så. Jag kom 1:a Open 18.4!!
Jag fattar inte vad som hände, men jag är på väg någonstans – WOW! Trodde ni att jag kunde sova sedan!!? NÄÄÄ, Vilket rus jag fick, detta är helt galet och jag som inte ens är helt återställd efter lunginflammationen. Undrar om mötet jag hade med min läkare innan tävlandet gjorde mig så pass upprörd så att min frustration blev den vinnande katalysatorn *ASG.
Men jag ska ta allt från början… Sedan ska jag även berätta om ytterligare en häftig grej som blivit sann för mig. Något som berör mig och andra hjärtsjuka på djupet.
Jag tänker inte ta på mig årets uteplagg – offerkoftan, även om den är lockande varm och jag tillåter mig smyga in i den ibland. Jag är inte mer än människa, men det ska finnas verklighetsförankring. Så min plan för att tävla i Crossfit Open blev först ändrad från att inte tävla på grund av lunginflammationen och omhändertagande av hjärtat, sen till att istället vara en FANTASTISK domare och vidare till idioti.
Nu har det gått lite över en vecka sedan mitt första blogg inlägg. Idag är det dags för ytterligare ett inlägg och det med eftertanke vilket jag ska berätta om nedan.
Att jag väljer denna dag att publicera det här inlägget på har att göra med att en av mina förebilder begravdes för 4 år sedan på dagen. Hon var min mormor. Detta handlar inte om sorg utan om förebilder. Min mormor var ett original, en förebild och för mig en superhjälte.
Alla är vi krigare och fulla av vilja att komma någonstans i både stort och smått. Som frisk men även i den värld där sjukdom påverkar det mentala och det fysiska. (mer …)
