Våra fasader av välmående
Jag skrev för en tid sedan ett inlägg med rubriken ”We age not by years, but through our stories and experience”, som handlar om vikten av sorg och sorgearbete. I inlägget funderade jag på vikten av sorgearbete vid förlust av hälsa. Även att det fodras att fortsätta som om inget hänt. Detta medförde många intressanta tankar från andra, och mig att reflektera än mer. Tankar om varför man håller uppe en fasad av välmående?
Många läsare nämner att vänner, arbetskamrater, övriga bekanta och ibland familjen, ofta inte förstår hur dåligt man mår. Många sjuka håller inne med sitt mående av olika anledningar. Man innehar en rädsla av att inte duga, rädd att förlora jobbet. Kanske till och med rädd för att bryta ihop?
Jag tänkte berätta lite om mig själv och hur andra som jag haft kontakt med tänker, när vi inte riktigt visar åt folk hur vi egentligen mår. Visst vi har olika bakgrunder. Min sjukdom är en faktor bakom mitt mående men även de antaganden som jag bildat mig under min uppväxt – så den kroniska sjukdomen är katalysatorn kombinerat med andra faktorer. Våra liv innefattar en komplexitet för vad som är välmående för oss. Exempelvis så upprätthåller jag min mentala hälsa genom träning eller samtal med nära vänner för omstrukturering om jag fastnat i negativa automatiska tankar. Om min träning uteblir så möter jag fler motgångar och mitt beteende ändras. Med min träning så ser jag mer optimistiskt på tillvaron. Alla har vi strategier som används för att hitta tillbaka till ett slags normalläge. Även om vi inte hittat normalläget inom oss så visar vi inte det utåt.
Arv och miljö har en inverkan på vår hanterbarhet, likaså självkänslan. Självkänslan är A och O och påverkar hur vi hanterar motgångar och hur vi vill visa oss. Duktiga, lojala, disciplinerade, glada, flexibla, snygga. Ja, listan kan bli lång. Man har ofta en föreställning om hur andra ser på en. Den föreställningen måste matcha ens egen för att identiteten inte ska gå förlorad. För man har en bild om hur man önskar att bli sedd. Men anledningarna till att jag vill bli uppfattad på ett visst vis och inte alltid tala om min sjukdom är flera.
Vill inte belasta andra
För det första så vill jag inte vara sjuk. Tankar som att jag inte vill belasta andra med min sjukdom är väldigt vanligt förekommande hos mig men även hos andra. Familjen, min partner och vissa nära vänner är undantag. Där vill jag kunna uttrycka alla mina tankar- men visst ibland vill man även bespara dem. Jag liksom hoppas att dom på något vis orkar med mig varje dag. I alla fall någon dag i månaden när jag får min dipp. Alla behöver någon som kan lyssna och bara få låta det vara. Ibland behöver man någon som ser en fast man inte säger något. Lite som only those who care about you can hear you when you´re quiet. Vänner som har förmågan att se förbi ens mående. Det är en anledning till att jag anförtror mig till dem. De får stå ut med min oro, ångest, panik och mina tankar. Måste tillägga att de även får stå ut med min envishet. De hjälper mig i vardagen med precis allt när min inre kompass fått fel riktning.
Min vardag kan vara så fylld av reflektioner och oro att det inte alltid känns bra att sitta och prata om det med vänner. Livet är så komplext, ofta är det inte endast sjukdomen som snurrar i mitt huvud utan jag påverkas även av en massa annat. Tillsammans leder det till oreda. En skrev till mig – det kallas för livet!
Det finns förstås några undantag, men överlag så föredrar jag att prata gamla minnen och skratta tillsammans med mina goda vänner, än att älta och uppvisa pessimism. Då kommer känslan tillbaka av att jag är mitt gamla jag, för ibland känns det som att jag har tappat bort mig själv. Känner inte igen mig själv ibland. Det kan vara skrämmande. Samtidigt har jag sådan tur att jag oftast kan få vara mig själv tillsammans med mina närmaste. Men det krävs även mod att vara sig själv. Den sanna jag!
Obekväm stämning
En annan orsak till att jag inte samtalar om min sjukdom med många av mina vänner är att jag ibland får en föreställning av att de inte vet vad de ska svara, eller hur de bäst ska hjälpa mig. Ja, jag skrev en föreställning! Detta för att jag faktiskt inte frågat, utan ibland känner jag att stämningen kan bli lite stel och obekväm. Jag är inte den som vill göra någon annan illa till mods med sjukdomsprat. Smiling has always been easier than explaining why you´re sad. Sedan är det svårt att beskriva känslan av att vara sjuk. Vissa berättar jag inte alls för om min sjukdom. En man jag talade med sa att jag träffar sådana vänner när jag känner att jag har ork att hålla upp fasaden lite bättre. En annan sa, varför ska jag berätta om min sjukdom, vill inte prata om den i en viss social inramning.
Det finns många människor som jag träffade förut, vissa kan inte riktigt klassas som vänner, utan kanske mera som bekanta. Det kan vara släktingar, folk jag träffat via jobb, träning och så vidare. Många har jag inte orkat träffa det senaste året, eftersom det inte gått att hålla uppe ens en spillra av en fasad. Att hålla uppe en fasad kan jag faktiskt jämföra med min skilsmässa som skedde för snart 4 år sedan. Man tror att dessa människor ser annorlunda på en. Man oroar sig på hur de ser på en. Fantasier om att de ser ner på en eller oro att man måste förklara eller försvara sig. Märkligt att man reagerar på detta sätt, eller kanske inte? Inom KBT tittar man på individers antaganden, mönster som styr individen reaktioner vilket kan kopplas till NAT – negativa automatiska tankar där tankeläsning är en ”automatisk” (spontant) antagande; Du antar utan direkt grund att någon reagerar eller tänker negativt om Dig och Du bryr Dig inte att kontrollera om Du har rätt eller ej. Du tror att Du kan se ”vad andra tänker”. 
Men många av dessa bekanta eller halvbekanta kan jag känna mig osäker med. Jag som alltid varit en driven person som ofta pratar på ett hurtigt sätt och kanske ibland uppfattas som överpositiv. Då är det väldigt svårt att plötsligt bara dra ned stämningen med prat om hur dåligt man mått. För jag vill inte att man ska ändra sitt synsätt på vem jag är. Det skulle bara kännas så konstigt och onaturligt.
Normer som ställer frågan
Ofta börjar samtal med artighetsfråga som ”Hur är det?”. Givetvis kan det ju förstås vara en genuin fråga, men i väldigt många fall är det bara en artighetsfras. *ler, en annan som är sociolog tänker på Goffamans teori om dramaturgi. Att vi alla människor lever i en pjäs och intar olika roller beroende på vilken scen man tillträder. Jag intar roller som mamma, som sjuk eller som arbetskamrat m.fl. Väl medveten om den sociala inramningen så kanske det inte är läge att klämma ur sig en lång utläggning om hur ont man haft eller hur ångestfylld man varit.
Den sociala normen medför att man slutligen inte är riktigt ärlig med sitt mående till sin ”yttre” omgivning. Jag vill inte ge intrycket av att vara en människa som inte orkar eller vill någonting. Det är faktiskt inte riktigt jag heller!! Min familj och mina närmaste vänner känner mig. Jag har mina svackor liksom dom har sina. Ibland blir det Head up, stay strong. Fake a smile, move on bara för att underlätta för mig själv. Men även när jag har mina svackor så känner jag inombords hur jävla levande jag är. Min livsglädje vägrar jag tappa bort även när skuggor ibland övertar måendet. Det är så skönt att vara trygg i sig själv. *ler, det kom med åldern.
Det jag förespråkar är Ärlighet i mitt liv. Jag jobbar på att riva murar och normer som rättar in mig och andra om hur man bör vara. Egentligen innebär det föreställningar om hur vi tror att vi ska vara. Men genom försöka leva så uppriktigt som möjligt så stärker jag min självkänsla. När jag går emot mina egna känslor och behov av att uttrycka mig och bli förstådd så förminskar jag mig själv. Det är inte lätt att vara ärlig mot sig själv alla gånger. Jag faller ofta dit då jag gärna bejakar andras behov.
Men kasta inte in handduken. Att man ger upp och låter sjukdomen, psykisk ohälsa, svacka eller en dålig dag styra livet. Det krävs mod, mognad, styrka och en ordentlig dos självinsikt för att kunna inse det här, att uppriktighet stärker självkänslan så sluta agera som tankeläsare.
Skulle alltid vilja vara ärlig
Ändå känner jag ofta att jag blir begränsad i min ärlighet gällande mitt mående. Det blir olustigt att svara helt ärligt alltid åt precis alla som frågar något om mitt mående. Ibland blir jag irriterad också. Mest i sådana fall där en person tror att jag är frisk bara för att jag inte är akut sjuk. Jag blir faktiskt aldrig frisk, men det är ok.
Idag och för all framtid är jag hjärtsjuk, vilket jag klarar med bravur. Jag förstår att det är svårt för folk att förstå att man kan må så otroligt dåligt när man inte alls ser sjuk ut. Om vi tittar på en okänd människa, hur ska vi veta om personen är sjuk eller inte? Utseendet berättar inte sjukdomen, men kategoriseras genom tolkningar. Exempelvis, säger jag hjälte så får man en inre bild om hur en sådan ser ut eller om jag säger kriminell.
Hur ser din bild ut av en livstidssjuk person?
Må väl !